Det var länge sedan jag skrev en blogg men ett skrattanfall drog mig till datorn.
Via en av mina vänner fick jag tips om Språktidningen i samma ögonblick som jag var i full färd med att starta ett abonnemang på Readly för att läsa tidningar och tidskrifter digitalt. Min plan att sjunka in i inredningsmagasin och utemagasin ändrades! Resultatet blev att jag skrattade så att tårarna sprutade. Inget dåligt val en regnig söndag förmiddag.
Rubriken på insändaren löd ”Det är inne att gå inomhus” vilket väckte min nyfikenhet. Jag älskar att gå men tycker riktigt illa om novemberväder, så det lät som en enastående kombination. Hur går man inomhus förutom på löpband eller runt köksbordet? Sen läste jag texten! Vid bränder och utsläpp uppmanar Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) människor ”att gå inomhus”. Bilden av stadens alla människor promenerandes runt sina köksbord fick skrattet att bubbla i mig en lång stund.
Vad har det att göra med mitt skrivande? Fick formuleringen dig att skratta? Kanske inte. Det fick mig att inse att det inte är konstigt att jag har svårt att nå fram med det jag skriver. Jag älskar att skriva! Ändå tog den senaste boken några månader extra att få klar och jag har undrat varför jag inte bloggar längre. Anledningen är att jag väldigt lite respons på det jag skriver och jag motiveras så oerhört mycket av att få veta att någon läser det jag skriver. Jag är väl medveten om hur svårt det är att nå fram i bruset! Alla är fullt upptagna.
Vi är alla olika och motiveras av olika saker och jag står inför utmaningen att behålla lusten att skriva även om jag inte når ut eller att hitta något att skriva om som lockar fler läsare än mina böcker hittills har gjort. Jag tänker så det knakar. Blir det min novellsamling om hur det egentligen går till bakom konferensrumsdörrarna och boken ”Alla kan vandra” alternativt ”Vandra lätt”? Eller borde det bli något helt annat?
